här handlar det om mig

Här är lite om mej själv och även om min familj också, så småningom.

Jag är född 1952 och har arbetat på heltid med mitt hantverkande sedan 1979-80.
Är "autodidakt" som det så vackert heter, självlärd mer eller mindre.
Har fungerat som någon form av alltiallo eller bysmed och har pysslat med det
mesta inom branschen, förutom med vapen och verktygssmide.
Har nästan uteslutande arbetat med beställningsarbeten.

Jag var ganska mycket i smedjan som liten men tyvärr minns jag ändå bara fragment av hur och vad man arbetade med på den tiden.
Bertil smidde mejslar och stenhuggarverktyg, farfar fanns mest vid sin bänk och pappa var lite överallt.
Vi småpojkar behövde kanske inte hjälpa till så mycket som man nu i efterhand hade önskat. Vi var nog mest i vägen och rörde till bland verktygen. Lådbilar, kaninburar och armborst tog ju en del plats.
Men visst var det spännande med allt slammer, röken och elden i ässjorna.

Kusin Anders och jag i "smedkläder".

När jag var fjorton år och hade slutat i åttonde klass 1967, hade pappa ordnat ett lärlingsjobb åt mej på Hotell Lysekil - som kockelev, innan dess hade jag pryat där en vecka.

"Smed det kommer du nog inte att passa som och dessutom finns det nog ingen framtid inom smedyrket" - tyckte han.

Det var nog av ren omtänksamhet som han ville få in mej på en annan bana, jag var ju liten och mager - redan då :-) Dessutom var farfar efter alla år i smedjan helt fördärvad och söndervärkt i hela kroppen och nästan döv.
När jag pryade på Hotellet fick jag med mej några tomburkar hem som pappa hjälpte mej att tillverka ett "trumset" utav.
Vi var några som "spelade" och sjöng, kunde Tages och Hep Stars så kunde väl vi också.
Sång till ackompanjemang av marackas, triangel, tvättbräda och en massa tomburkar, det lät nog inget vidare. Men vi hade kul och vi kallade oss för The Skramlers.


Det var populärt på 60-70 talen att även göra ljuslyktor av konservburkar. Jag ville pröva, på Hotell Lysekil hade vi mängder i olika storlekar som kunde användas till annat än trummor, så jag släpade med mej ännu fler till smedjan, till pappas förtret. Han uppskattade nog inte mina skapelser särskilt mycket, för det blev rätt många till slut. Det gick nog åt en hel del gas också, kan jag tänka mej. Hela släkten fick ljuslyktor i julklapp.
Tore, Ljubi, Pelle, Smén Birgitta, Ulla, Eileen 20 år och hela livet var en enda stor fest. Här är hela "vakten" hos kallskänkorna på Hotell Lysekil. Det känns nästan som igår trots att det snart är 40 år sedan. Det största problemet på den tiden var nog VAR man skulle jobba, och inte som nu - OM man kan få jobb någonstans.		Smén, lycklig och glad.
Arbetade inom restaurangbranschen fram tills jag var 26 år, med fack- och förstakocksbrev i bagaget och med bra betyg och nyttiga erfarenheter både från restaurangskola, fina krogar och fartyg. Var bl.a. på Sofus i Göteborg under några år, som på den tiden, tillsammans med Operakällaren, var klassad som Skandinaviens finaste krog. Under dom här åren fick jag ju inte särskilt mycket smideserfarenheter till livs, men såg ändå på smide och hantverk med andra ögon än någon helt oinvigd.		På min första flyg-semester, i Rimini.

Fundersam snéseglsre.

Tänkte mer och mer på pappa och den gamla smedjan som han kanske tänkte sälja, och att han dessutom snart skulle gå i pension.
Fastigheten hade inget kulturvärde i sej men alla gamla verktyg, maskiner och pappas kunskaper fick ju inte bara "gå i graven".
Pappa började arbeta på "halvfart" och hade inte råd att anställa någon lärling, men jag fick gärna komma hem och "prya" om jag ville. Jag hade ingen familj på den tiden, så det lät ju bra.
Men det blev först ett år på Löftadalens fölkhögskola i Åsa, en kurs med estetisk inriktning och ett par korta kurser på Stenebyskolan innan jag flyttade hem 1979. Både mor och far blev nog rätt glada för det tror jag.

Det blev ett år med lite blandade uppgifter, mest småprylar till att börja med. Tillverkade bl.a. hällristningsfigurer i koppar, en produkt som pappa jobbat med i rätt många år och en del silversmide i form av smycken, knappar och spännen till folkdräkter.
Smidda järnsaker blev det väl en del också men långt ifrån tillräckligt mycket.
Tyvärr blev pappa, lagom till pensionen, sjuk och dog hastigt i cancer december 1980.

På bilden t.h. visar han upp en lampett, för Bohusläningens reporter, tillverkad av en jungfru, en detalj ifrån gamla segelskutor, med en smidd ljushållare under.

Här fick bli en rabatt istället för det plank som gick utmed trottoaren,
där man förut haft material och skrot bakom.

Det var nog tur att jag inte visste vad jag gav mej in på!
Plötsligt var jag egen företagare utan att ha något grepp om varken företagsekonomi, bokföring eller marknadsföring.
Kände också att jag hade alldeles för lite erfarenhet av smide.

Sedan blev det att ta tag i fastigheten, börja i ena änden, fråga, be om råd och hjälp och hålla tummarna för att allt skulle bli bra.
Fick byta alla taken, isolera överallt, renovera fönster, ordna varmvatten.
Det var hela tiden något som var i akut behov av underhåll.

Ibland är det inte rättvist här i världen.

Många brinner av lust för smide, och kämpar för att hitta utrustning, tänger, städ och kanske en fältässja.
Dom har en konstnärlig ådra och blir jättelyckliga över den första krökta och vackra järnbiten.

Medan jag fick överta en fullt komplett smedja utan att behöva anstränga mej särskilt mycket.
Dessutom brann jag absolut inte, möjligtvis hade jag en liten glödbädd någonstans inombords.
Kände inte heller något särdeles starkt behov av att uttrycka mej rent konstnärlig.
Jag var ju bara en någorlunda och allmänt händig smedhalva, med barndomens sinnesintryck
ifrån smedjan begravda någonstans i benmärgen. Det tog ett par år att få lite fart på glöden.

Man säger ju att det är av misstagen man lär sej,
och det ligger utan tvekan en hel del sanning i det. Många misstag blev det men även en hel del framgång, som tur var. Man gör ju inte så ofta samma misstag mer än en, eller två gånger. Men av framgång som är berikande och utvecklande kan man ju bara växa, på alla sätt.

Men vet inte om jag hade gjort om samma sak idag,
hur berikande framgång än kan vara.

Det var nog tur att jag hade många vänner och inte
minst grannar som hejade på, och som jag fått väldigt
mycket hjälp av under åren.

Mor och son, 1986.
Mamma var säkert min största supporter.
Tyvärr så finns inte hon heller längre ibland oss,
saknar henne väldigt mycket.

En tuff bild ifrån Bohusläningen 1983.

1981 åkte jag till Sri Lanka i några veckor, då passade Hans-Erik Pettersson min smedja. Vi hade träffats när jag gick på Stenebyskolan.
Två år senare, 1983, hyrde han in sej hos mej och stannade här i tre år.
Det var trevligt och lärorikt med sällskap i smedjan. Vårt samarbete ledde också till många tillfällen att träffa andra smeder och hantverkare, bl.a. hantverks-gruppen Trift som vi båda gick med i.
Dåvarande Bohuslandstingets hemslöjdskonsulenter hjälpte oss en hel del, med utställningar och till en viss del även med marknadsföring och med vissa kund-kontakter. Dom var ett gott stöd många gånger och till stor hjälp.

Min hörna på en näringslivssmässa på "Oskars" i Lysekil 1984.
Hade med många olika och blandade saker. Det var ingen utställning, utan mer en företagspresentation

Ett par år senare blev det aktuellt att bilda en förening för svenska smeder.
1987 hölls det första mötet i Stockholm och Sveriges konstsmidesförening bildades.
Det var väldigt kul att träffa smeder ifrån hela Sverige. För mej innebar det ett riktigt lyft, träffade många smeder som redan var etablerade och välkända men även andra "färskingar" som mej.

1988 hade vi det första seminariet för smeder i Sveriges konstsmidesförenings regi i samarbete med Gunnar Linde på Mekaniska Verkstäders Riksförbund och vi höll till på Hovslagarskolan i Skara.
Ett trevligt evenemang med många smeder och där var samtidigt en utställning med verk av Achim Kühn ifrån tidigare Öst-Tyskland. Han var även demonstratör och kursledare tillsammans med Kaukkio Moisio ifrån Finland.

Kaukkio och Achim förevisar.	Jupiter, Lars-Erik, Achim och Jocke.
Hästsko modell större, vi höll ju till på hovslagarskolan och dessutom var det ju Berth som höll i släggan.	"Järndans". Det synbarliga resultatet av Skaraseminariet. Alla deltagare arbetade två och två med att tillverka delar utifrån Achims skisser som var ganska detaljerade och dom blev nog ungefär som han hade tänkt sej. Det var kul att arbeta tillsammans med andra, dom flesta av oss är ju oftast ensamma i vardagslag.

Ett par av Achims skulpturer ifrån Skara-utställningen, inkl. exempel på vad man kan åstadkomma med några bitar I-balk.

I Augusti 1989 åkte några i föreningen till Cardiff i Wales för att vara med på ett storslaget evenemang.
First International Festival of Iron - FIFI.
Smide, smeder och utställningar överallt och med många föredrag och demonstrationer av världskändisarna.
Det var häftigt att se bl.a. Albert Paleys mastodontskulpturer och även utställningen om Samuel Yellins verksamhet och hans gamla verk.
Säkert ett par hundra deltagare plus all publik hade fullt upp i nästan en vecka.
En hel del svalkande avbrott med Engelsk pilsner blev det förstås....och i ärlighetens namn även ett antal glas whisky.

På smedträff hos Margareta "Echset" & Bert Johansson.	"Stereosmide" med Bertil Lööf.
I juni 1989 blev jag pappa för första gången, till Emil, och två år senare i juli 1991 även till en liten Elin. Trots att jag blev far ganska sent så hade jag ändå lite barnvana, Anki hade redan fyra döttrar när vi träffades. ! Det blev storfamilj från första början.

Maja, Emma, Åsa, Hanna, Elin och Emil.

En liten Emil.
Efter ett par år som medlem i konstsmidesföreningen blev jag invald som kassör och satt med i styrelsen i 6-7 år, vilket innebar ännu fler kontakter med smeder lite varstans ifrån. Som styrelsemedlem kom man runt på års- och styrelsemöten runtom i Sverige lite oftare än idag. Det tuffaste vi gav oss på under dom åren var nog Baldersnäs-seminariet 1991 i Dals-Långed. Det är säkert fortfarande det största evenemang som föreningen genomfört under åren. Det var mycket arbete och planerande innan, men vi hade samtidigt väldigt kul.

Tändning av kolmila.

Yggdrasil, trädet som flera av oss hade tillverkat delar till och som skulle lottas ut bland sponsorerna.

Mustadfors bruk vann det.

Invigning av seminariet.

Familjen Johansson - Maggan, Therese och Bert
begrundar Yggdrasil, det var inte så lätt att pussla in allas delar i trädet.

Brian Russel förevisar. Han är en av dom duktigaste och snabbaste smeder som jag har träffat. Vad en "vanlig" smed borde tillverka på en dag gjorde han på 2 timmar.

Under hela veckan var det seminarier och föreläsningar i olika ämnen med smide som beröringspunkter,
det var allt ifrån forntida tekniker till arkitektur.

Delar av "personalen" vid invigningen.
Ingvar Westling, Berth Johansson, Peter Petersson, Måns Hallén.
Dagen till ära var Peter iklädd en "smidig" liten fluga.

Nu rullade allting på under några år, med olika uppdrag, mest på det lokala planet.
Det har blivit allt ifrån reparationer av kyrksilver till öppning av bankfack.

Under tiden växte dom små, alltför fort kändes det som ibland.

Här har småttingarna blivit ca 4 - 6 år. Emil var väldigt förtjust i mina hörselskydd.

När dom blev lite äldre var det nog Elin som var mest på hugget i smedjan, men hon tröttnade
ganska snabbt, hon ville att allt skulle bli bra genast, och det är ju inte alltid så lätt.


Här är ett par av Albert Paleys bordsunderreden, fotade i Cardiff på hans utställning, som då var på väg världen runt. Han hade en hel stab av personal som bara skötte detta.


Att hjälpa till var väldigt roligt, tyckte Emil, framför allt med att vattna och inte minst med att tvätta bilen.


En smidd trappa diskuteras.	Smidda mässingsskålar.